Haro! - Tid för barnen

Felaktig slutsats av SVT

2012-01-25T06:26:00.002Z

Igår sände SVT Aktuellt ett inslag där de deklarerade att barn som inte går i förskola riskerar en sämre språkutveckling. Studien de refererar till har tittat på en rad olika faktorers samband med läsförmåga, bland annat förskolevistelse, socioekonomisk status, kön och invandrarbakgrund. När man sedan i SVT presenterar sambanden gällande förskola och läsförmåga drar man slutsatsen att det ena leder till det andra. Detta är en logisk tankevurpa, som helt motsägs av de Finska barnens läsförmåga. I Sverige har 17 procent av barnen brister i läsförmågan, i Finland endast åtta procent. I Sverige vistas nästintill 100 procent av barn 1-5 år i förskola, i Finland endast 50 procent. I Sverige har läsförmågan även dalat i takt med att förskolan har expanderat. Något stämmer inte men SVT tar inte någon notis om detta.

De "glömmer" också att redovisa att man i studien inte har kontrollerat för socioekonomisk status eller invandrarbakgrund. Alltså hamnar tex ett invandrarbarn med outbildade föräldrar som kommit till Sverige som 12-åring i gruppen som inte gått i förskola. En seriös studie om förskolans effekter ska alltid kontrollera för socioekonomisk status eftersom det är detta som har absolut störst påverkan på barns akademiska prestationer. De med högre socioekonomisk status tenderar även att i högre utsträckning ha sina barn i förskolan. Att dra sådana paralleller som SVT gör av sambandet mellan förskola och läsförmåga är totalt ovetenskapligt. Det är som att säga att man löper större risk att drunkna om man äter glass eftersom drunkningsolyckorna statistiskt sett ökar när glassförsäljningen går upp.

Vetenskaplig metod lektion 1: Ett samband säger inget om orsak-verkan."

Carolin Elfors, styrelseledamot Haro

På väg till nattis...

2011-10-09T18:00:00.005Z

I fredagens Aftonbladet beskrivs hur Cornelia, 1 år, fick åka med taxi till sitt nattis.

Hon hade alltså varit på förskola halva dagen med andra vuxna än mamma och andra barn i behov av omsorg och uppmärksamhet. Nu skulle hon till nattis med nya barn och ny personal. Länken mellan dessa två världar i ett litet barns liv var alltså en vilt främmande taxichaufför. Ingen hon kände åkte med. Och de åkte först till fel nattis - igen nya, främmande människor, och sedan vidare tills det blev rätt. Med det märkte inte Cornelia, som till slut somnade i kaoset.

Det finns många aspekter i denna historia. Den psykologiska aspekten är uppenbar. För en omogen 1-årings hjärna upplevdes nog färden som rätt traumatisk. Barnets behov av en liten värld omgiven av få vuxna som det har en nära anknytning till - tillgodoseddes inte.

Sedan kommer den ekonomiska aspekten. Hur kan det vara lönsamt för ett samhälle att finansiera barnomsorgen för detta lilla barn med de extrakostnader det innebär med transportkostnader, löner för personal som jobbar på obekväm arbetstid och de allmänna statliga subventionerna som ligger lågt räknat runt 160 000 pr barn pr år? En infektionskänslig 1-åring ger även kostnader i form av VAB-dagar.

Men det Sverige oroar sig för är naturligtvis säkerhetsaspekten. Vi nöjer vi oss med att diskutera hur stora gruskornen får vara i lekparken, hur rutschkanan ska utformas och hurvida man kan lita på taxichaufförer som skjutsar ensamma 1-åringar. Hur kan vi vara blinda för att vi finansierar den psykiska ohälsan som drabbar varje barn som inte klarar av dessa trauman?

Den nya kvinnofällan

2011-07-17T20:08:00.004Z

Aftonbladet rapporterar om en ny kvinnofälla - lifestyle-stressen. En undersökning med 6 500 kvinnor från 21 olika länder visar på den ökande stresskänslan hos kvinnor. Varannan svensk kvinna känner sig stressad, var tredje har sömnproblem och många känner oro, ängslan och ångest. Varför? Därför att vi har ett så krävande privatliv som ska kombineras med ett lyckat yrkesliv. Det är alltså barnen som stressar oss och familjen...

Eller kan det vara tvärt om? Att det är jobbet som stressar oss? Att kvinnor innerst inne känner att barnafostrande och familjebyggande är något man vill hinna med först och främst?

En annan undersökning där 11 000 europeiska kvinnor svarat visar tydligt att en stor majoritet av kvinnorna önskar mer tid till familjen och barnen. De önskar ett officiellt erkännande av moderskapet, mer flexibilitet och förståelse för att yrkeslivet måste se annorlunda ut när barnen är små.

Kanske kvinnor skulle må bättre om de fick bestämma lite mer själva?

Vad livet egentligen handlar om

2011-07-13T14:17:00.006Z

Det är otroligt vad mycket tid och energi folk lägger ner på semestern. Detta ljuvliga, förväntansfulla lov är för många årets höjdpunkt och själva syftet med tillvaron. Bort från en slitsam vardag med trötta morgnar, långa dagar i vintermörker där morgonljuset är lika becksvart som vägen hem.

För om sommaren då ska man plötsligt hinna med nödvändiga saker som att röja förråden och fixa sommarstugan. Samtidigt ska det badas och betalas inträden till sommarland, det ska åkas och flygas till äventyrsland.

Hur lätt det är inte att tro att det just är fler aktiviteter, projekt och resor som fattas oss i vår vardag. Att livet handlar om det vi ännu inte har gjort eller upplevt. Förblindade ser vi inte att livet finns inom oss och de människor som står oss nära. De människor som ger oss sammanhang och mätbarhet.

Phillip Toledano skrev den rörande och illustrerade berättelsen "Days with my Father" inspirerad av just den insikten. "I feel lucky to have had these last three years. To have left nothing unsaid. To know that we have loved each other nakedly, without embarrassment. And to have discovered how funny he was. What an amazing, amazing gift!"

Låt oss berätta de historier som vi inte hunnit berätta och lyssna till de vi ännu ej hört. Det är det sommaren är till för. Det är det livet egentligen handlar om.

Liberal flopp i valfrihetsfrågor

2011-07-11T21:30:00.007Z

"Förskola, vårdnadsbidrag och nannys - en diskussion om framtidens barnomsorg." Så hette seminariet Kommunal arrangerade i vackraVisby förra veckan. Medverkade gjorde bland annat Gudrun Schyman (Fi), Nyamko Sabuni (Fp) och Annelie Nordström, Kommunal. Och alla verkade rörande överens. Heltidsförskola till alla, även för barn till föräldralediga - tyckte Nyamko. Mer genuspedagogik, tyckte Gudrun. Bort med vårdnadsbidraget, tyckte alla.

Men vart tog friheten och valmöjligheterna vägen? Och liberalerna som sa sig försvara den? Feminism och pedagogism har förenat sig, och tydligen på bekostnad av äkta liberalism.

Ge oss gärna en förskola av hög kvalitet. Men tvinga oss inte skicka våra barn dit.

Utbyggd barnomsorgspeng välkommet

2011-05-05T07:30:00.011Z

Kristdemokraternas årliga 1 maj demonstration marscherade under parollen "Frihet för familjen". Förutom välformulerade tankar från både Alf Svensson, Louise Hallin och P J Anders Linder och Stefan Fölster - lanserades ett nytt koncept.

Utbyggd barnomsorgspeng.

Dagens barnomsorgspeng ger alla föräldrar i alla kommuner möjligheten att få bidrag även för de egna barnen om de samtidigt tar hand om lika många barn utifrån. Har du vare sig utrymme eller lust att ta emot andras barn - så finns inget annat alternativ än att välja förskola om du vill ha stöd från det offentliga för din barnomsorg.

Vårdnadsbidraget har ju bara införts i vissa kommuner och med många begränsningar på när och hur du kan använda det. Dels är beloppet mycket lågt - max 3000 kronor. Och det gäller bara tills barnet fyllt 3 år.

Vill du däremot vara föräldraledig och samtidigt använda förskolan 20 timmar i veckan, betalar kommunen gladeligen 100 000 om året för ditt barn.

En utbyggd barnomsorgspeng innebär att föräldrar får del av de offentliga subventionerna som en sorts skattepliktig lön. De utför ju ett nödvändigt arbete genom att ta hand om sitt barn.

Detta reformförslag är mycket välkommet. Jag hoppas bara att beloppet blir tillräckligt högt och att kristdemokraterna får genomslag både i de egna leden och inom alliansen.

"Vi har i dag en situation där Sveriges barnfamiljer är kraftigt överbeskattade, där skattemedlem sedan går tillbaka till barnfamiljerna - om de lever politiskt korrekt." Kanske inom en snar framtid kan Ingegerd Troedssons klarsynta analys förpassas till historeböckerna?

Allt fler småbarn i stora dagisgrupper

2011-04-29T07:41:00.012Z

Allt fler småbarn i stora dagisgrupper - så låter rubriken i Dagens Samhälle (16, 2011) när de beskriver den svenska dagistrenden. Sedan 2003 har antalet småbarnsgrupper med 17+ inskrivna barn tredubblats. Nästan 1/5 av all barngrupper har mer än 21 barn.

Samtidigt skriver DN om hur över 700 förskollärare sjukskrevs i fjol efter jobbskada. "Bitna, sparkade och klösta - på jobbet," skriver Metro - även de refererar till Arbetsmiljöverkets undersökning. Man skulle även kunna skriva om alla de förskolelärare som sjukskrivs pga stress, för höga bullernivåer och utbrändhet. Förskolelärare är den yrkeskategori som är bäst på sjukskrivningar i Sverige.

Per Ove Kellgren, facklig företrädare för lärarförbundet i Malmö, säger i en intervju i Metro: "Det har förvärrats i och med större barngrupper. Trängseln och arbetsbelastningen gör förskolelärarna stressade, och stressad personal medför stressade barn."

Skolverkets undervisningsråd, Magdalena Karlsson säger följande till Dagens Samhälle: "För små barn kan det vara stressande att knyta många relationer under en dag, det är det främsta bekymret". Barn som inte blir sedda och bekräftade riskerar att bli störda i sin emotionella och språkliga utveckling, enligt forskningen.

Vad säger allt detta om kvaliteten på den svenska förskolan? Har vi råd med att försumma en hel generation?

Hur definierar vi barnfattigdomen i Sverige?

2011-04-05T14:55:00.016Z

Håkan Juholt (S) har börjat sin karriär som partiordförande med att traditionsenligt rikta strålkastarna mot en av orättvisorna - barnfattigdomen. Bekämpandet av detsamma ser ut att kunna bli en enande fråga för S, nu ska det minsann handla om barnen. Vissa ifrågasätter användandet av Rädda Barnens siffror och menar att den tillfälligt ökande fattigdomen beror på finanskrisen och att barnfattigdomen i själva verket har halverats sedan 1997.

Jan Ericsson (M) ger förstås arbetslinjen och alliansregeringen beröm för halveringen. Och således fortsätter sifferdiskussionen partiblocken sinsemellan. Därför att här i Sverige mäts hur människor mår med hur mycket de har i plånboken.

Att det kan finnas andra former av fattigdom, t ex missbruksproblematik, berör barnminister Maria Larsson i den följande debatten i SvD., som även fortsätter i Aftonbladet...

Det är här vi börjar närma oss kärnan - kan egentligen fattigdom mätas enbart i hur mycket föräldrarna har i plånboken? 7-åringen från finorten som lever med pappans dolda missbruk, finns inte med i fattigdomsstatistiken. Ej heller tonårsflickan som aldrig känt tillräckligt emotionellt stöd från pressade, heltidsarbetande föräldrar.

Kanske har vi en emotionell fattigdom i Sverige bland barn och unga som är lika alarmerande? Det vi vet är att den psykiska ohälsan ökar . Och det märkliga är att ohälsan inte tar hänsyn till hur mycket familjen tjänar. Anorexia är t ex vanligare bland akademikers barn, enligt en studie. Vi hittar psykisk ohälsa hos arbetar- medel- och överklass. Finns det ett samband med det faktum att barns tid med föräldrar bara fortsatt att minska de senaste decennierna, vilket Chrapkowska i Gp felaktigt benekar?

Kanske har vi börjat skörda resultaten av decennier av svensk familjepolitik där föräldraskapet "outsourcas" i arbetslinjens namn? Och där ingen, vare sig fattig eller rik, riktigt hinner med att vara förälder de arma timmar som finns kvar efter dagishämtningen?

Vad jag vet att är att mina barn känt sig lyckligt rika när jag fått leva med de i ett ocean av kvantitetstid. Och troligtvis fanns vi nog just då medräknade i statistiken över barnfattigdom i Sverige...

Människan - hundens bästa vän

2011-03-21T17:07:00.011Z

SVT har börjat med en ny dokussåpa, Huset fullt av hundar. 6 hundar förs i hop i ett hus och ska röstas ut tills segraren till slut får åka hem med sin nya matte. Det är inte mycket som får svensken att riktigt reagera. Men nu har 1000-tals anslutit sig till facebook grupper och skickar in arga mejl till SVT - en folkrörelse som reser sig upp till kamp för hunden. Veterinärer sågar konseptet och beskriver hur stressade hundarna blir eftersom de är okända för varandra och även huset och omgivningen är ny. Och visst går det att hålla med. Djuren har inte frivilligt gått in i detta eller skrivit på något guldkantigt kontrakt. Förhoppningsvis är de lyckligt omedvetna om den eventuella förnedringen mediaexponeringen medför.
Men jag kan inte låta bli att tänka på de uteblivna reaktionerna när 1-åriga människovalpar förs i hop i ny omgivning när det är dags för inskolning i förskolan. Stressen är den samma. Ångesten över att allt är annorlunda och att den ende som kan skapa lugn i stormen, mamma eller pappa, inte är där. Barnen har heller inget val. Men ingen skickar arga mejl eller startar någon grupp på facebook. Det kanske är dags för en folkrörelse - upp till kamp för barnen?

Alla kvinnor är inte ministrar

2011-03-13T17:30:00.012Z

Nu har det varit så mycket tal om hemmafruar så då var det dags att bjuda in karriärsmammor i tv4-soffan igen. Det svenska förkroppsligandet av karriärsmamman är ju EU-minister Birgitta Ohlsson (som för övrigt fick utmärkelsen karriärmama 2010 i tidningen Mama). Hon kan det där med att berätta för oss kvinnor hur vi ska få till det här med jämställdhet. För den som har missat de heta tipsen, så återges de här:

1)Gift dig med en icke-dinosaurie. I den kategorin tillhör varelser som tar ut föräldraledighet, minst 50 och helst 100%.

2)Ställ mammakrav på jobbet - kräva att möten inte läggs på kvällar, försöka jobba hemifrån och minimera resandet..

3)Om det inte går finns det ju chefer som tillåter att spädbarnen är med eller att partnern kommer in för amningspauser.

4)Investera i en ordentlig bröstpump!

Sedan förstås gäller det ju att strunta i klädhögar, bakande av cupcakes och andra onödigheter. Man kan ju faktiskt även gå på gymet lite mer sällan än förut.

Det var bara en liten haka med det hela. Alla kvinnor är inte ministrar. De befinner sig i offentlig sektor inom lågavlönade vård- och omsorgsyrken. Vissa gifte sig tom med dinosaurien Rex Företagareus, en sällsynt art i Sverige, men som har svårt att ta ut någon föräldraledighet utan att utrotas.

Jag tror inte ens, ärlig talat, att patienterna skulle uppskatta att spädbarn följde med på jobbet. Pauser är svåra att få till ändå, amningspauser och bröstpumpspauser en saga blott.

Ändå tycker minister Ohlsson att välutbildade kvinnor runt om i Europa och Sverige borde göra som hon - arbeta mera, helst från dag 1, bebisen kan ju bara vara med på jobbet. Ungefär som Marie Antoniette som rekommenderade tårta när man nu hade slut på bröd.

Majoriteten kvinnor kommer alltid välja vård och omsorgs yrken. Och de är bröd de vill ha - möjligheten att vårda även sitt eget barn. Och frågan är om tårta är så sunt i längden...

Kvinnor väljer alltid fel

2011-02-24T20:08:00.011Z

Efter nogranna granskningar har någon hittat några enstaka, motsträviga kvarlevor från en utdöende art - hemmafruar. Än mer oroväckande är det att det verkar vara en växande trend.

Kvällsöppet i TV4 ställde i går kväll frågan "Är det nya hemmafruidealet en kvinnofälla?" Tidningen Vi Föräldrar är också mycket oroade över hur det ska gå om kvinnor åter fastnar i 50-talets könsroller och låga pensioner. Vi vet ju att kvinnor alltid väljer fel om de nu skulle få möjligheten att välja själva.

Som tur är har vi politiker som vet bättre. Om någon kvinna skulle kunna tänka sig jobba deltid för att, ve och fasa, ta hand om barn och familj, så finns det politiska styrmedel för att undvika detta. T ex kommer ju den kvoterade föräldraförsäkringen se till att kvinnors jobbskolk inte får fortsätta, åtminstonde inte mer än 6 månader. Dessutom har vi ju individuell beskattning för att undvika att kvinnan binder sig till någon annan än sin huvudförsörjare, staten.

Det verkar som om att några kvinnor till och med ifrågasätter den offentliga barnomsorgen och tror sig själva kunna ersätta utbildade pedagoger. De vägrar låta sitt barn ta del av de statliga subventionerna på 140 000 pr barn och år och gör sig otillgängliga på arbetsmarknaden. Kvinnor får gärna sköta ministeruppdrag, men att sköta egna barn kräver specialkompetens.

Som tur är har vi lyckats få in de allra flesta kvinnor in i riktiga arbeten - inom vård, barnomsorg och skola i kommuner och landsting över hela Sverige. Fortfarande toppar kvinnor sjukskrivningsstatistiken och självklart beror detta på att de fortfarande gör för mycket hemma.

Staten måste gå in och ta hand om detta genom jämställdhetsåtgärder, både piska såväl som morot. Då kan äntligen den svenska kvinnan bli som vi vill - totalt fri från familjeförpliktelser och tråkiga kärleksrelationer. Tänk så mycket resurser som då frigörs till arbetsmarknadens och statens förfogande. Dessutom kommer det skapa oerhört många arbetstillfällen, i synnerhet inom socialtjänsten, vården och psykiatrin.

Vi måste sätta stopp för hemmafru trenden. Fri är enbart den kvinna som aldrig behöver välja familjen.

Mammor mer sjukskrivna än pappor

2011-02-03T21:49:00.006Z

SvD publicerar idag en studie som institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har gjort. Studien konstanterar att mammor är mer sjukskrivna än pappor, gällande alla brancher och i 15 år efter första barnets födelse.

Man kan tycka att siffrorna är upprörande - de bekräftar ju den förhatta uppfattningen om att man tar en högre risk genom att anställa en kvinna. Men siffrorna bekräftar även en annan bild - utopin om att karriär och småbarnsliv går att kombinera.

Många mammor känner sig stressade i karriärskarusellen. De känner sig tvingade att skola in på förskolan trots att hjärtat värker och barnet inte alls verkar moget. De slits mellan kraven på jobbet och uppslitande lämningar med gråtande barn. Är det egentligen konstigt att det slutar i en sjukskrivning som kostar samhället enorma summar pengar?

Även barnomsorgen, som är förutsättningen för att föräldrar kan jobba, kostar. Om alla skattemedel föräldrarna drar in skulle använts för att täcka förskolesubventionerna, räcker pengerna ändå inte. Sedan tillkommer kostnaderna för vård av sjukt barn, rätten till förskola för barn till föräldralediga och arbetssökande osv osv.

Att DN i en ledarartikel konkluderar med att tvångsdelning av hemarbetet är den slutgiltiga lösningen på problemet - ids jag inte ens kommentera - det har Madeleine Lidman gjort utomordentlig i sin artikel "Barnen är inte orsaken" på bloggen hemmaföräldrar.

Kanske är det dags att tänka om? Föräldraskapet är som en kurs i ledarskap och kompetensutveckling. Åren hemma är därför en viktig investering - inte enbart i barnens liv, utan i ens eget och för samhället i stort. Det borde vara ett stort minus för karriären att gå minste om denna gedigna utbildning!

Ett föräldrasmart Sverige

2011-02-01T16:36:00.012Z

Svd beskriver i sin artikel "Kunskap kan bättra på jämställdheten" hur småbarnsföräldrar diskrimineras på arbetsplatsen efter föräldraledigheten. De berättar om lägre löner, mindre ansvar och försämrade arbetsuppgifter. Allt vittnar om en urotningshotad vetskap i Sverige - insikten om föräldraskapets kompetensutvecklande betydelse.

Det är inte enbart företagen som saknar insikt- oftast har inte föräldrarna ens det själva och allra minst Sveriges eminenta beslutsfattare. I decennier har föräldrar övertygats om att de med fördel kan ersättas av proffsen på hemmaplan och att de är oersättliga på jobbet. Verkligheten är ner- och uppvänd.

Om föräldrar inte ersätts av proffsen, utan låter sig formas av sitt föräldraskap - är det inte en individ med förlorade karriärsmöjligheter som återvänder till jobbet, utan en föräldrasmart individ, efterfrågad på arbetsmarknaden.

För att citera Tiina Bruno, företagscoach och grundare av konceptet Föräldrasmart har du som förälder blivit bättre på:
• Kreativitet
• Flexibilitet
• Effektivitet
• Ha många bollar i
luften
• Organisera och
hantera logistik
• Hantera konflikter
• Sätta gränser för
andra och dig själv
• Hantera stress och
kaos
• Ha tålamod
• Acceptera nederlag
• Visa empati
• Hantera
motivationstekniker
• Hantera personers
motsatta behov
• Ge och ta feed back

Listan skulle kunna göras längre. Vad Sverige behöver är föräldrasmarta föräldrar och företag som "aktivt identifierar, uppmärksammar och tar tillvara föräldrakompetens på arbetsplatsen – från förhållningssätt till konkret handling i vardagen. Steget vidare från att vara föräldravänlig, dvs inte bara GE stöd osv utan att som arbetsgivare på ett smart sätt börja TA EMOT och TA TILLVARA den kompetensutveckling man gör som förälder. "

Låt föräldrar vara föräldrar. Det är inget hot mot arbetslinjen - det är en tillgång för hela samhället!

Tidsbristen - en myt?

2011-01-30T13:13:00.006Z

Bremberg på Folkhälsoinstitutet skriver i Sydsvenskan att "tidsbristen är en myt". Barn har tillräckligt med föräldratid.

Denna konklusion bygger Bremberg på en undersökning från SCB från 2009 som konstanterar att barn tycker mamma har tid om de vill prata.

Det Bremberg verkar missa totalt är att barn inte längre vill prata med vuxna - att de är alienerade och segregerade från vuxensamhället, utlämnade åt sig själva och sina jämnåriga kompisar.

Detta ålderssegregerade samhälle bär mycket av skulden för den växande psykiska ohälsan än Bremberg vågar inse.

Fokhälsoinstitutet bär mer och mer prägel utav att vara ett organ primärt för statsmakten och sekundärt för folkhälsan.

Vårdnadsbidraget och vansinne

2011-01-11T22:49:00.010Z

De senaste dagarna har medierna agerat domedagsprofeter och skälet för gudarnas vrede är självfallet vårdnadsbidraget. Kvinnofällan, därför att mest kvinnor använder det. Fiaskot, därför att så få använder det. Tjuven, därför att det snor pengar från den kommunala barnomsorgen. Hatad barn har många namn. Frågan är om det egentligen förhåller sig så att det svenska folket hellre vill ha förskolan som det enda alternativet? Frågan är väl snarare om profeterna/medierna springer i takt med folket? Eller har de för länge sedan har glömt hur det var att bara vara människa, jag höll nästan på att säga verklighetens folk?

Jag har själv förmånen att känna några av dessa unika 2% människor som använt vårdnadsbidraget och vet vilket lyft det varit för familjen. Glädjen över att få kunna vara hemma dessa första viktiga åren när språket och hjärnan genomgår sin mest explosiva utveckling. Att få möjligheten att bygga en grundmur i barnet av trygghet och kärlek i en lugn hemmamiljö. Alternativet? Förskola efter 1 års ålder. Omgiven av en yrkeskår med Sveriges högsta sjukfrånvaro. Omringad av alldeles för många barn i samma ålder och alldeles för få vuxna.

Jag har svårt att förstå att det är alternativen som kritiseras när det är kvalitén i förskolan som är bristfällig. Visserligen finns det en vilja att satsa mer pengar för att åtgärda problemen. I Uppsala har man inför 2011 beslutat att bevilja 21 miljoner kronor på satsningar i skola och förskola. 13 miljoner av dessa läggs på en utökning av vistelsetiden för barn till föräldralediga och arbetssökande från 15 till 20 timmar. En satsning som enbart leder till att gruppen på 1500 barn, som har en förälder hemma och egentligen inte är i behov av barnomsorg, kommer att öka med motsvarande kostnader. Kommunen hade sparat 150 miljoner kronor pr år om dessa barn vårdats hemma. Hur resonerar man då när man tycker att vårdnadsbidraget "stjäl resurser från förskolan"? De 276 barn som använder vårdnadsbidraget i Uppsala har i stället sparat 17,5 miljoner kronor åt kommunen. Den enda slutsatsen man kan dra är att i medierna och kommunernas värld, är det inte sunt förnuft, utan de extrema ideologierna som styr.

Ingen skola bättre än föräldraskapet

2010-11-04T15:55:00.004Z

Det är många dagbarnvårdare i Sverige som inte känner igen sig och sin verksamhet i medias beskrivning den senaste tiden. Flera – både föräldrar och anställda – har längtat efter möjligheten att få bedriva och använda småskalig barnomsorg i det egna hemmet.

Föräldrar och barn har ofta redan en relation till dagmamman som underlättar den emotionella omställningsprocessen både barn och föräldrar genomgår när de plötsligt måste befinna sig på skilda platser under en större del av dygnet. En dagmamma har med det begränsade antal barn i gruppen en bättre förutsättning att knyta an till varje enskilt barn och således skapa en atmosfär av närhet. Mängden av pedagogiska leksaker kan aldrig mäta sig med emotionell trygghet.

Det är inte oviktigt att föräldrarna själva valt denna barnomsorgsform. Kanske just därför att förskolan inte kan erbjuda den lilla miljön som just deras barn behöver. Barnpsykologer är i stort sätt överens om att stora barngrupper inte alls är fördelaktigt under barnets första tre levnadsår.

Flera förskollärare som valt att i stället börja arbeta som dagbarnvårdare har spontant uttryckt att ”äntligen kan de göra det de lärt sig i sin utbildning – att tillgodose en positiv psykosocial utveckling vilket är förutsättningen för all inlärning”.

Det handlar om att kunna lyssna till barnets signaler, se, bekräfta och möta de emotionella behov som uppstår. Därför att de grundläggande behoven oftast är emotionella räcker det att möta dessa för att en naturlig nyfikenhet och intresse av inlärning uppstår. Livet självt är en skola. Pedagogens uppgift är att se till att barnen är emotionellt påslagna. Kritiken har fokuserat på att flertalet dagbarnvårdare inte är utbildade pedagoger, utan enbart föräldrar.

Till vårt försvar kan vi säga att ingen skola är bättre än just föräldraskapet när det gäller att lära sig knyta an till ett barn. Det faktum att andras barn kommer till det egna hemmet, gör det även lättare att inkludera dem.

Media har även kritiserat dessa nya dagbarnvårdareföretag för att vara integrationsfientliga. Tyvärr är artiklarna mycket vinklade och ger inte en rättvis bild av verkligheten. Ett exempel på detta är en svenskfödd dagbarnvårdare som för en tid sedan gjorde ett försök att vara med och förändra denna bild. Detta gjorde hon genom att delta i en intervju tillsammans med två av sina kollegor Zam-Zam och Iman för tidningen Dagens Samhälle. Hon skriver: ”Journalisten visade mycket svagt intresse för mig under intervjun, trots det gjorde jag flera försök till att beskriva vår verksamhet. Fotografen tog mängder av bilder både på oss våra barn och journalisten lät oss skriva ned våra namn och barnens ålder för att få rätt uppgifter till reportaget.
När detta senare publiceras (DS nr 31, 2010) refereras det inte någonstans i artikeln till det mina kollegor eller jag framfört. Och vad bilderna och namnen beträffar så är både jag och min son utesluten! Med andra ord, inte alls en beskrivning av mötet eller det som sagts, utan snarare en förstärkt bild av ett segregerat samhälle och den bild journalisten till synes hade innan intervjun. Personligen är jag oerhört tacksam för möjligheten att komma i kontakt med dessa invandrarfamiljer. Och under denna tid har jag sett en stor utveckling hos dem i svenska språket och ökade chanser till integrering.”

Det vore märkligt om regeringen tror att föräldrar från andra kulturer än just den svenska inte har förutsättningen att möta barns behov. Ännu märkligare är det att tro att en anställning med möjligheten att umgås med svenska kollegor i hemmiljö skulle försämra integrationen!

Att ställa orimliga krav på utbildningsnivån av dagbarnvårdare skulle leda till att många, många barn inte får en efterlängtat möjlighet att växa upp och vårdas i hemmiljö. I resonemangen försvinner anknytningen och relationens betydelse för barns inlärning, något vi ser mycket allvarligt på.

Vänliga Hälsningar
Ingegerd Apelryd, styrelsemedlem i riksorganisationen Haro och dagbarnvårdare
Ingvild Segersam, viceordförande i riksorganisationen Haro och dagbarnvårdare

Barn - ett kvinnoprojekt?

2010-10-28T21:39:00.005Z

Lisa Magnusson skriver i Aftonbladet "hem och barn får inte bli ett kvinnoprojekt". Här får vi serverat de vanliga argumenten om hur kvinnor förlorar ekonomiskt på att vara hemma med barnen. Och vårdnadsbidraget är självfallet "en katastrof". Vi talar alltså om Kvinnofällan med stort K.

Men varför pratar ingen om hur mycket samhället förlorar på att ingen är hemma och närvarande? Att det är skolsyster som upptäcker att 10-åringen skär sig och inte en mamma? Den ökande psykiska ohälsan är fruktansvärd kostsam för samhället och inte minst smärtsam för den som drabbas av det.

Kanske är det dags att ifrågasätta det svenska statsprojektet "projekt frigöra-kvinnan-från-hemmet-till-arbetsmarknaden"? Den heliga offentliga barnomsorgen subventioneras med enorma summor skattemedel och nu har barnen varit ett statligt projekt i åratal. Men antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg fortsätter öka. När skall vi sluta se på barn och hem som små projekt vid sidan om arbetet? Arbetet hemma måste uppvärderas därför att barn är individer - inga projekt!

Läs för övrigt Haros Madeleine Wallins svar på Magnussons krönika här

Den svenska modellen-outsourcing av moderskapet

2010-10-21T16:50:00.011Z

Dagens Nyheter ledarartikel "Önskekarusellen" refererar till den debatt som pågått i Europaparlamentet. Många vill införa statliga välfärdssystem, liknande här i Sverige, för att stimulera kvinnor att både föda barn och förvärvsarbeta samtidigt. Men är den svenska modellen egentligen så lyckad? Visserligen föder europeiska kvinnor färre barn, men europeiska barn och ungdommar mår betydligt bättre än svenska. Det finns internationella studier som pekar på sambandet mellan psykisk hälsa och en nära anknytning till föräldrarna. Kanske är det moderskapet som måste uppvärderas i Europa? - Moderskapet som ett oersättligt och ovärderligt arbete. Outsourcing kanske passar för somliga företag - men inte för AB Familjen. Nej till outsourcing av mammor!

Vem känner vad?

2010-10-13T18:36:00.005Z

Aftonbladet publicerade för ett tag sedan en studie som visar att hemmamammor stressar mer än karriärskvinnor. Frågan är hur studien egentligen skall tolkas. En av artikelns eminenta kommentarer skriver: "Ett avgörande stressfenomen är flykt från sårbarhet, vilket innebär att människor som blir stressade inte längre känner sina känslor. Detta skapar ett perceptuellt skydd som anpassar personen till den hårdare miljön, men till ett mycket högt pris."

Kvoterad föräldraförsäkring och köksbordsbeslut

2010-09-03T05:27:00.007Z

"Till trots för att alla de tre rödgröna partierna vill öka kvoteringen av föräldraförsäkring har de inte lyckats enas om ett förslag," skriver SVT debatt. Tydligen är det en svår fråga just att bestämma h u r m y c k e t barn och föräldrar s k a s t y r a s under barnets första levnadsår. Att politiker ska bestämma över detta huvudtaget verkar å andra sidan inte vara något svårt ställningstagande för de rödgröna...

Frihet är en myt

2010-09-02T19:32:00.003Z

David Norling inleder en replik till Maria Larsson i SvD med att ”I KD:s värld är de flesta män hycklare”. Tesen är att majoriteten egentligen vill vara jämställda, men klarar det inte utan hjälp. Och hjälp kan staten erbjuda genom att individualisera föräldraförsäkringen eller rättare sagt lagstifta om tvångsdelning.

Det Norlin säger är följande:
1) Den korrekta definitionen av jämställdhet är att föräldraförsäkringen måste delas lika under barnets första levnadsår.

2) Alla barn lever med en genomsnittlig mamma och pappa där båda förutsätts möta spädbarnets behov. Mamman ammar i max 6 månader. Båda föräldrarna har ett jobb i offentlig sektor vardagar mellan 8-17. Ingen av föräldrarna är egenföretagare eller studerande.

3) Arbetsgivaren är en viktigare part än barnet. Barnet ska i första hand förhålla sig till förälderns arbetsgivare. Barn måste förstå att arbetsgivaren har rätt till en förälder efter max 6 månaders ”ledighet” och barn har rätt till förvärvsarbetande förälder efter max 6 månaders anknytning.

4) Föräldrar ansvarar för sitt barn under 1 års tid. De resterande 17 åren tar staten över. Men självklart måste staten få bestämma hur ansvaret fördelas även det första året.

5) Hur föräldrar fördelar tiden med sina barn är en arbetsmarknadspolitisk fråga som motsvarar uttag av semesterdagar och antal timmar i arbetsveckan.

Det konstiga är att Norling försvarar den familjepolitik som speglas i punkterna ovan. En politik där barn enbart är ett arbetsmarknadspolitiskt problem som måste lösas. En politik där barn används som slagträ i jämställdhetsdebatten. Barn är inte schackpjäser som kan flyttas hit och dit utifrån vuxnas olika strategier. Barn är plantor och kan inte växa var som helst eller behandlas hur som helst. Dessutom finns det både maskrosor och orkidéer, rosor och murgröna. Gemensamt för alla barn är att de tre första åren är mycket känsliga, där föräldrarnas lydhördhet inför barnets olika behov är livsviktig. Kräv inte av föräldrarna att främst möta arbetsgivarens behov. Ge föräldrar i stället samhällets stöd så de känner att de har tid att lyssna, tid att vara förälder – även efter att föräldradagarna är slut.

”Det är en myt att besluten om föräldraledigheten fattas i en skyddad vrå av köksbordet” – säger David Norlin. Och tyvärr så har han rätt. Familjens frihet är en myt. Men den friheten är det dags att återerövra.

Ingvild Segersam
Vice ordförande i Haro

Sänk inte maxtaxan-sänk barngrupperna!

2010-08-31T17:03:00.006Z

"De rödgröna vill sänka maxtaxan", skriver DN i dag. Karin Yngman skriver in sin blogg:"Hur är det möjligt? I ett läge då barngrupperna är alldeles för stora och förskolan skriker efter resurser - då går de rödgröna ut med att de vill sänka maxtaxan. Är de från vettet? Bryr de sig inte det minsta om barn? Maxtaxan är redan så låg att det enda rimliga vore att höja den för att kunna höja kvaliteten på verksamheten och minska barngrupperna." Eller för att säga det med något annat än ord:

Mer dagis åt alla?

2010-08-30T15:58:00.006Z

S vill ha 30 timmars förskola för föräldralediga.
Jättebra insändare av pedagogen i Barometern idag. En liten kommentar av barnen själva här under...

Psykologer glömmer föräldrarna!

2010-06-24T15:28:00.001Z

Haro ser med glädje att det höjs röster för att uppmärksamma de stora brister som finns inom förskolan. De måste åtgärdas. På DN debatt tar psykologer och läkare till orda och varnar för dagens situation med alltför stora barngrupper.

Under barnets två första levnadsår slår dålig kvalitet i förskolan tillbaka på den viktiga anknytningen mellan barn och vuxen, som är avgörande för språk, social förmåga och empati, och kontroll av affekter och impulser. De slår fast att en vuxen kan hinna ägna sig åt högst ett par barn åt gången. Från Haro kan vi inte låta bli att tänka att, ja – det kanske rent av är så att så små barn skulle behöva ha en alldeles egen förälder som hann med att samspela med barnet om dagarna…

Men så långt sträcker sig inte debattörerna. De nämner inte föräldrar med ett enda ord, i annat sammanhang än att föräldrars vabbande när barnen är sjuka blir väldigt dyrt för samhället. Nej, det är ”vuxna” och i första hand förskolepersonal som man koncentrerar sig på. I all ära. Men som vanligt glider kraven över från fokus på de stora barngrupperna till bättre utbildning hos förskolepersonalen. Utvecklingspsykologiska experter, som några av debattörerna är, borde veta att personlig mognad inte är något en person utbildar sig till i första taget. Satsade man på betydligt mindre barngrupper, framför allt för de minsta barnen upp till tre år, och personlig lämplighet hos personalen skulle man vinna mycket mer i kvalitet. Alla som har längre erfarenhet av förskolan vet att kvalitetsskillnaden bland personalen, när det kommer till samspel med barnen, inte i första hand bestäms av om de har den kortare barnskötarutbildningen eller den längre förskollärarutbildningen. Även den helt outbildade kan ha väldigt mycket att tillföra med sitt personliga engagemang.

Men de allra viktigaste anknytningspersonerna för det lilla barnet är naturligtvis föräldrarna. Och det är just det personliga engagemanget som är nyckeln. Det är oerhört konstigt att debattörerna, som utger sig för att föra barnens talan, inte lyfter upp och kräver stöd för föräldraskapet istället för att ropa efter mer utbildning för förskolepersonal. Det är inte bara ett svek mot barnen utan också ineffektivt användande av skattepengar.

Snäva könsroller förstärks av förskola och skola

2010-05-17T10:33:00.001Z

Det talas om könsroller som om det var något som låg utanför personen och bara var att komma överens om hur vi vill ha – och sedan lagstifta om det.

Idag tar Svenska dagbladet upp ämnet könsroller i skolan.

I Haro arbetar vi för möjligheten för föräldrar att vara hemma med barnen när de är små. Ofta uttrycks farhågor om att det är mest kvinnor som kommer att vara hemma med barnen om den möjligheten ges, och en av invändningarna är just cementerade könsroller.

Men då har man inte riktigt förstått hur barn utvecklas. Det är fullt möjligt att utvecklas till en person med stor personlig frihet i sin könsidentitet (möjlighet att agera brett och gränsöverskridande), även om det är väldigt mycket bara mamma, eller bara pappa, om dagarna. Varje person har stor utvecklingspotential om fostran är lyhörd och kärleksfull.

För en hemmaförälder finns utrymme att vara lyhörd för sitt barn. Många familjer kan vittna om hur olika deras barn är, trots att de har samma typ av ”fostran” hemifrån. Olikheterna kommer ur bejakandet av att barnet får utveckla sin egen individualitet. Hur omvårdande och feminin mamman än skulle kunna vara, kan hon utan att det är alls konstigt få en dotter som är hennes motsats. Eller tvärtom. Allt hänger på om barnet känner sig bejakat i att lyssna inåt och ges möjlighet att vara den hon innerst inne är.

Så den mest framgångsrika fostran för befriade könsroller är egentligen en icke-fostran! Om man med fostran menar att man ständigt försöker plantera in önskvärda beteenden hos barnen.

Problemet med förskolan och skolan är att där hinns inte den lyhörda ”icke-fostran” med. Där blir man tvungna att ha ett utifrånperspektiv och ”prata in" instruktioner i barnets medvetande. Därför dras vi nu med större problem med snäva könsroller än vi skulle ha om fler mammor eller pappor hade möjlighet att vara hemma med sina små barn, medan barnens viktiga könsidentitet och personlighet utvecklades.

Haro - tid för barnen!

2010-05-15T08:49:00.004Z

Barnläkarna Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman skriver i en debattartikel i DN idag:

"Svenska barn mår allt sämre. Självskadebeteende, depressioner och det oprovocerade gatuvåldet är det iögonfallande. De flesta vuxna reagerar inte, för de tror sig veta att barn aldrig har varit så fysiskt friska som nu. Polio och mässling förekommer ju inte längre. De flesta mycket för tidigt födda och barn med cancer överlever friska i dag. Sådant vågade ingen drömma om för ett halvt sekel sedan.

Ändå: svenska barn anses må allt sämre sedan flera decennier också i jämförelse med barn från andra västländer. Allt fler barn beskriver oro, livsleda, sömnsvårigheter och smärtsymtom. Desperationen speglas i deras ögon"

I Haro ser vi med oro på denna utveckling. De båda läkarna ser från sina positioner vad som behöver göras inom sjukvård och psykiatri. I Haro vill vi även gå till botten med hur ett samhälle, med dess familjepolitik, bör utformas för att gynna en hälsosam psykisk utveckling hos barn och unga.

Därför inbjuder Haro till ett seminarium om barns och ungdomars psykiska hälsa. Seminariet ges på Högloftet, Skansen, i Stockholm, torsdag den 17 juni.

Var har vi gjort av alla kunskapstörstande barn?

Sverige har utomordentliga materiella och sociala förutsättningar för en välmående ungdomsgeneration med god fysisk hälsa hos unga, låg spädbarnsdödlighet, låg barnfattigdom, utjämnade löner hos vuxna och en beundrad jämställdhet. Varför mår då inte svenska barn bäst i världen? Varför skenar den psykiska ohälsan? Varför lär sig barnen bara genomsnittligt i skolan? Varför har vi oordning i våra klassrum och mobbning i våra skolor? Gör vi något systematiskt fel som vi ännu inte upptäckt?

Denna fråga vill vi diskutera på ett heldagsseminarium med en internationell expert och en panel med deltagare från samtliga riksdagspartier. Folkhälsominister Maria Larsson kommer att ge en svensk inramning. Huvudtalare är världens kanske främste nytänkare inom området barns och ungas utveckling, Kanadas internationellt erkände psykolog och författare Dr. Gordon Neufeld med boken ”Våga ta plats i ditt barns liv” och 35 års klinisk erfarenhet av unga människor i de mest skiftande miljöer, från välmående medelklassfamiljer till fängelser.

Välkommen med din anmälan!

Den 15 maj är FN:s Internationella Familjedag!

2010-05-13T11:49:00.002Z

Lagom till FN:s Internationella Familjedag blåser vi liv i Harobloggen igen!

Haros frågor är sannerligen högaktuella och att värna familjen är en av Haros hjärtefrågor.

På lördag den 15 maj firas runt om i världen, den av FN instiftade Familjedagen. Den har inte fått så stort genomslag i Sverige, av förklarliga skäl. Familjen har helt enkelt inte så hög status i vårt land. Inte bland makthavare. Men det är annorlunda när folk säger sin egen ärliga mening. Människors medvetenhet om familjens betydelse håller på att stärkas. Vi börjar tröttna på det extremindividualistiska samhället och förstår att vi alla behöver ingå i ett varaktigt sammanhang.

Försöket att ersätta familjen med konstruerade ”storfamiljer” börjar genomskådas. Dagis och fritids blev inte den stabila och trygga plats för alla barn som man hade hoppats på. Ända sedan det fullskaliga experimentet infördes har det dragits med problem som är svårlösliga; från stor personalomsättning på det glada 80-talet till 90- och 2000-talets alltför stora barngrupper. Därtill kommer uppslitande separationer och det faktum att människorna som man fäster sig vid i gruppen inte finns kvar i ens närhet mer än några få år, i bästa fall. Genom forskning, i främst England och USA, börjar man nu förstå konsekvenserna av detta. Förskola behöver inte alls vara dåligt, det handlar mycket om barngruppernas storlek och kvaliteten på omsorgen, men det behövs utvärderingar och fler alternativ.

Och de ”befriade” mammorna känner sig inte alltid så fria, då de tyngs av dubbelarbete och stress och längtan efter att vara mer tillsammans med sina barn. Idag är det också fler och fler pappor som önskar vara hemma lite längre. Men det är svårt både för mammor och pappor att vara annat än fritidsföräldrar när systemet ser ut som det gör.

Haro kämpar för att familjen ska ges större självbestämmande. Barnomsorg kan se ut på fler sätt än som förskola. Den kan med fördel ges av föräldrarna själva. Fler och fler inser vikten av en stark och god anknytning och nära relationer. Detta finns goda förutsättningar för att ge och få inom familjen.

Nu är det inte ett önskvärt alternativ för alla att vara hemma med barnen. Man kanske vill vara hemma ett par år och sedan ha annan barnomsorg. I Haro tycker vi att det är viktigt att det finns en mångfald av barnomsorgsformer att välja mellan, även förskola av god kvalitet. Föräldrar ska ha stöd att välja den form som passar familjen bäst – antingen man ger omsorgen själv eller föredrar förskola, dagmamma eller något annat alternativ.

Tänk lite extra på familjen på lördag – det gör man i FN och det gör man runt om i världen på FN:s Internationella familjedag!

Bättre framtida psykisk hälsa - för dagens barn och ungdomar

2009-05-28T20:51:00.020Z

Den ökade psykiska ohälsan hos unga är Sveriges kanske allvarligaste folkhälsoproblem. Ett nytänkande krävs för att vända utvecklingen. På onsdag arrangerar Riksorganisationen Haro ett unikt seminarium om den ökade psykiska ohälsan hos barn och unga. Folkhälsominister Maria Larsson inledningstalar, två internationella experter föreläser och en svensk panel debatterar.

Den ökade psykiska ohälsan hos våra barn och ungdomar är oroande. Det bekräftas nu senast av Socialstyrelsen i årets Folkhälsorapport och av Folkhälsoinstitutet i sin dagsaktuella kunskapsöversikt. Eftersom psykisk ohälsa är ett socialt arv är det viktigt att utvecklingen kan vändas. Varför mår inte barn och unga bättre i ett av världens rikaste och mest jämlika länder?

Riksorganisationen Haro arrangerar ett unikt seminarium med ny kunskap om barns och ungas psykiska ohälsa. Efter inledningstalet av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson presenterar Dr. Gordon Neufeld från Kanada sina banbrytande psykologiska rön om unga människors hälsosamma utveckling. Neufeld är även sverigeaktuell med sin snart utkomna bok "Våga ta plats i ditt barns liv". Därefter föreläser en av världens främsta förskoleforskare, Prof. Jay Belsky, om den hittills största studien på förskolans effekter. Jay Belsky är rådgivare åt den brittiska regeringen i barnomsorgsfrågor.

Seminariet avslutas med en paneldebatt under ledning av Susanna Popova. Där medverkar: Mikaela Valtersson, (mp); Chatrine Pålsson Ahlgren, (kd); Sven Bremberg, Folkhälsoinsitutet; Gunilla Niss, barnpsykolog; Peter Währborg, Sahlgrenska akademin och Louise Hallin, psykoterapeut.

Intresset för seminariet har varit stort. Seminariet har samlat över 125 deltagare, i huvudsak svenska yrkesmänniskor: psykologer, läkare, pedagoger, rektorer, folkhälsostrateger, lärare, politiker och andra.

Seminariet är inte bara unikt till innehåll utan även arrangemanget är ovanligt. Seminariet genomförs helt av en liten ideell organisation, Riksorganisationen Haro, helt utan ekonomiskt stöd, och utan egentlig marknadsföringsbudget.

Riksorganisationen Haros ambition med detta seminarium är att lyfta in ny kunskap i debatten och därmed öka förutsättningarna till en bättre framtida psykisk hälsa för dagens barn och ungdomar.

Haros kontaktpersoner:
Madeleine Wallin, ordförande, 0734-45 95 96, madeleine.wallin@haro.se
Jonas Himmelstrand, projektledare, 070-547 51 93, jonas.himmelstrand@haro.se
Läs mer om seminariet på: www.haro.se

Trygga barn – Trygga föräldrar – Familjens roll på 2000-talet

2009-01-14T21:01:00.020Z

Med både personligt engagemang och evidensbaserad skärpa knyter Jonas samman ny kunskap om orsak och verkan för barns och föräldrars trygghet. Efter att ha läst Jonas Himmelstrands helt underbara föredrag i riksdagshuset på ett seminarium arrangerat av Kristdemokraternas familjepolitiska utvecklingsgrupp kände jag att jag har mer att se fram emot än någonsin tidigare. Föredraget och dess referenslitteratur finns att läsa på Svenska och Engelska.

Ett ofrånkomligt resultat av äkta lärande är att det ändrar människors synsätt och känsla om sig själva och sin omgivning. Viktigast för mig är sådan personlig självinsikt och emotionella närhet till mina närmaste. Därför kan jag inte hjälpa att bli uppfylld när jag tänker på hur mycket en familj i ett litet land som Sverige kan förmå genom individuell förståelse och anpassning till principer som verkligen fungerar.

Ibland tror jag mig ha förstått en del om hur saker och ting fungerar. Ta en vanlig förbränningsmotor som exempel. Jag gick och trodde att motorutvecklingen stagnerat, men så dyker det upp en liten grupp forskare som hittar en robust, men billig teknik att fritt styra motorförbränningen, varmed motorn får helt nya egenskaper med betydligt mindre utsläpp och bränsleförbrukning och rejält högre driftprestanda.

Samma känsla av ny förståelse fick jag när jag läser om kunskapen som Himmelstrand pekar på. Jag gick och trodde att förskolans/skolans utveckling hade stagnerat. Men så dyker det upp ett nytt forskningsfält som hittar en robust, men billig teknik att fritt styra lärandet, varmed förskolan/skolan får helt nya egenskaper med betydligt mindre psykisk ohälsa och resursförbrukning och rejält högre kunskapsresultat.

Den nya kunskapen är förståelsen om anknytningens inverkan på barns utveckling och livslånga lärande. För ett litet barn handlar allting först om känslomässigt lärande. Små barn har sedan födseln en fullt utvecklad emotionell förmåga och lär sig av föräldrarna från första stund. Detta lägger sedan en emotionell grund för hela resten av uppväxten och det vuxna känslolivet. Först vid treårsåldern börjar barn utveckla ett språk och logik.

Citerar några rader ur föredragets inledning:
"De senaste 30 årens familjepolitik har resulterat i otrygga barn, stressade vuxna och ett sämre föräldraskap. Eftersom barns trygghet är ett starkt socialt arv är vi dessutom inne i en negativ spiral.

Våra barn behöver mer tid med sina föräldrar – och de flesta föräldrar behöver mer tid med sina barn. Det kräver en ny syn på familjen. Det kräver politiska åtgärder." (källa www.thc.se)

Inläggets har uppdaterats senast 2009-01-15, 23:15

Haro's Uppsatsstipendium

2009-01-11T10:41:00.001Z

Det talas ofta om ökad stress bland svenska barn och ungdomar, och om den ökande psykiska ohälsan. Det är ingen tvekan om att stora förändringar har skett under senare år, TV och internet, förändrade familjeförhållanden, arbetslinjens genomslag och tidigare dagisdebut. Det finns en del forskning på området, medan vissa aspekter fortfarande är outforskade. Så saknas till exempel en heltäckande sammanställning av små barns psykiska hälsa, och det finns heller ingen vetenskaplig förklaring till varför en tredjedel av de svenska barnen vid 15 månaders ålder uppvisar en varierande grad av otrygg anknytning till sina föräldrar (Per Kågeson, ”Tid för barn?”, SNS 2004).

Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap vill med den bakgrunden utlysa ett stipendium à 5000 kr för uppsatser och vetenskapliga arbeten som bidrar till att förbättra kunskaperna om små barns situation och familjernas betydelse för barnens utveckling.

Exempel på ämnen som uppsatsen kan vara skriven i: psykologi, pedagogik, statsvetenskap, sociologi och juridik.

Exempel på områden som är intressanta för oss:

• Finns ett samband mellan tidig dagisdebut och skolresultat?

• Finns ett samband mellan tidig dagisdebut och psykisk hälsa eller ohälsa?

• Hur fördelar sig ansvaret juridiskt mellan föräldrar och stat/kommun?

• Hur ser barnkonvention på ansvaret mellan föräldrar och stat/kommun?

• Värderas det obetalda arbetet olika beroende på om en man eller kvinna utför det?

För mer information kontakta Riksorganisationen Haro på ingvild.segersam@haro.se

Föräldraförsäkringen och 1/18 föräldrar

2008-12-09T20:19:00.006Z

http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_2160699.svd#tw_link_widget
"Men är det bara det där året som räknas när mamman är hemma med det nyfödda barnet?"

Så låter det när Roberto vågar i frågasätta den heliga svenska, världsbästa föräldraförsäkringen. Jag har många gånger undrat vad som hände med de resterande 17 åren man har föräldraansvar för ett barn? Det är kanske så att nu när Staten samlat in nästan alla 1-åringar i förskolan, så finns det bara kvar ett år hemma med föräldrarna. Ett år där kvinnor fortfarande är ojämställda, undertryckta och missgynnade på arbetsmarknaden.

Så nu måste Staten in och fixa till det lite, tvångsfördela detta enda, sista året föräldrarna har barnet, så att samhället blir som Staten tänkt. Är det fler som jag som får en lite oroande känsla av att helst skulle Staten haft barnen på en gång? Så att de aldrig kan förstöra mammornas karriärer och inflödet av skattepengar? För det är väl så att det är Statens egna, välutbildade pedagoger som barn behöver och inte ignoranta föräldrar...

Staten har lyckats övertyga det svenska folket om "den svenska förälderns oduglighet". Kanske därför epitet som "generös" och "världsbäst" ofta används när politiker beskriver den välutbyggda barnomsorgens förträffligheter.
Men hur generöst är det att erbjuda föräldrar endast 1/18 möjlighet att påverka, uppfostra, älska, vägleda och hjälpa de barn som man själv önskat, burit och fött? Behöver barn bara 1/18 av sina föräldrar?

Hur kokar man en groda?

2008-12-03T08:10:00.005Z

Tror de flesta vet, men för er som aldrig hört....lägg den i kallt vatten höj långsamt temperaturen och grodan kommer aldrig märka vad som hände. Detta beskriver väl den familjepolitik vi fört i Sverige de senaste decennierna. Allteftersom vi satsade mer och mer på den svenska välfärden krävdes det att man övertygade föräldrarna om att deras barn behövde pedagogik mer än tid och närhet till föräldrarna. Vi skapade "världens bästa förskola" och pga av detta är den nu omöjlig att förändra eller kritisera. Vi har långsamt abdikerat vårt föräldraskap, staten sköter det bättre säger dom. Istället för att slåss och försvara rätten om tid och mer tid med barnen gör man nu motsatsen.
Man står på barrikaden och försvarar rätten att få arbeta (samt ömt vårda) 40 timmars veckor. När ett parti i Sverige föreslår att vi begränsar tiden som barnen skall vara borta från sina föräldrar och dessutom lovar att kompensera de ensamstående föräldrar detta kan vålla ett problem för. Då blir det ramaskriiiiii, och föräldrarna håller sina 40timmar kramaktigt i armarna och är livrädda att de skall tas ifrån dem.......så har man kokat en groda.

Vårdnad lockar

2008-05-27T20:17:00.003Z

http://etc.se/blogg/17572/lockad-av-vardnadsbidrag

Bidrag lockar inte så mycket. Men vårdnad lockar definitivt - och möjligheten att själv fostra sina barn. Det handlar inte om att glida iväg från arbetslivet utan att glida in i livet självt! Barnen är det främsta i livet - det mest kompetens- och personlighetsutvecklande som finns. På hemmamarknaden utvecklas man tillsammans med barnen, hittar harmonin i livet, lär känna sig själv på djupet. När man sedan, när tiden kommer - återgår till "bortamarknaden", är risken för att bli utbränd mindre. Man har lärt sig att bekräftelsen ligger inte i vad man gör, utan i vad man är. Och jag är mamma. Med ett självförtroende och en styrka som bara en kvinna som själv vågat fostra sina barn kan ha.
Den största kvinnofällan har staten skapat. Där 1000-tals kvinnor sliter ut sig i vårdyrken för att tjäna in skattepengar så att staten kan subventionera deras barnomsorg. Om de hade tjänat 400 000 om året hade det kanske lönat sig - för samhället åtminstone. Men kvinnorna tjänar inte 400 000 om året, och det lönar sig inte vare sig för dem, samhället eller allra minst för barnen.
Jag ser fram emot ett Sverige där vård av barn uppskattas och värderas för det arbete det är - även om det sker i eget hem och av egna barn. Vårdnadsbidraget är ett litet, litet steg i rätt riktning mot ett mer familjevänligt och humant samhälle. Ett samhälle där kvinnor har friheten att vara mammor - på riktigt.

Värdet av mänsklig omsorg

2008-03-19T21:10:00.004Z

Nu går attackerna på vårdnadsbidraget igång igen. Alla ska gå i förskolan. Inga undantag. Alla barn är lika. Det visar man klart och tydligt eftersom det är den och bara den som skall subventionerar.

Var är forskning på att förskolan är det som är bäst? Detta känns mer som ett stort experiment där vi börjar ana konsekvenserna. Idag sköljer en våg av våld bland ungdomar över oss, undomar mår sämre psykiskt och fler och fler försöker att begå självmord. BRIS rapporterar att barnen skriker efter föräldrar som bryr sig, Barnombudsmannen rapporterar att fler och fler föräldrar har svårt att knyta an till sina små. Flest ungdomar går idag på de Individuella programmen på gymnasiet för de klara inte av de "vanliga" linjerna och av dessa misslyckas majoriteten. Polisen tror inte att mer resurser kommer hindra de allt grövre brotten, bara föräldrarna kan. ÄNDÅ håller (s) fast vid att mer tid med barnen när de är små kan bara skada dem (och arbetslinjen förstås). De behöver pedagoger inte föräldrar.

Detta är helt absurt!

Barn behöver närhet, känna att de är nummer ett i sina föräldrars liv, att de kommer före karriär och andra intressen. Då kan de växa upp med en god självkänsla och känna att de är någon som betyder något, de kommer kunna känna empati och kärlek för andra.

Vi forskar på allt möjligt i Sverige men inte på konsekvenserna av förskolan. Kan den tidiga separationen från föräldrar vara en bidragande faktor till den ökade psykiska ohälsan och det ökade våldet? Staten vill inte veta för det finns en VIKTIGARE agenda, det ser vi klart och tydligt i artikeln, jämställdhet, arbetsmarknaden och förvärvsarbete (och glöm inte löneutvecklingen). Därför subventionerar man bara förskolan och är så rädd för vårdnadsbidraget. Vårdnadsbidraget är ett verktyg som kan hjälpa föräldrar att känna efter och bedöma när deras barn är redo att starta förskolan. Detta är en fantastisk möjlighet att se varje enskilt barn och fatta beslut efter var barns behov istället för att anta att de alla är stöpta i samma form och reagerar på samma sätt vid en tidig start i förskolan. Kanske kan de då starta vid två eller tre års ålder och på så sätt ge barnen en mer hälsosam start i livet.

Till sist, om vårdnadsbidraget är en kvinnofälla för att det är flest kvinnor som väljer det, så borde alla förskolor i hela Sverige också klassas som kvinnofällor. Allt handlar om hur vi värderar omsorgen om andra människor. Vänligen

Therese Murphy
ordförande
Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap

Ja till vårdnadsbidrag

2008-01-28T08:46:00.000Z

Angående artikeln Partierna svänger om vårdnadsbidrag i Lund.

Tack till de kommuner som beslutar att införa vårdnadsbidraget. Det visar på respekt för medborgarnas uttryckliga önskan om stärkt valfrihet och mer tid för barnen. Haro gläds med många, många föräldrar och barn, men önskar att alla fick möjligheten. Det är helt ofattbart att man kan motsätta sig denna reform i en tid när barn och ungdomar helt tydligt uttalar och visar att de vill ha mer tid med sina föräldrar.

Det är dessutom en viktig, om än otillräcklig, jämställdhetsreform, med ett försiktigt erkännande av det värdeskapande arbete det är att ta egen omsorg om barn.

Vårt samhälle bygger sedan länge på en rationalistisk utopi, där nära, kärleksfulla relationer och småskaliga, personliga visioner har fått stå tillbaka för kallt kollektivistiskt och likriktande vinsttänkande.

Låt oss gemensamt sträva efter ett människovänligt samhälle. Vårdnadsbidraget är en början.

Klicka på Äldre inlägg för att läsa fler bloggar från Haro om vårdnadsbidrag, familjepolitik och jämställdhet.

2007-12-27T18:32:00.000Z

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_767771.svd#articlecomments
Inom familjepolitiken råder inga som helst liberala, marknadsmässiga lagar. Den är genomsocialiserad! Tänk om de som gav omsorg och fostran åt barn faktiskt konkurrerade på lika villkor: staten, som vill få nya, välfungerande och välutbildade medborgare till produktionen, fick betala för detta, och föräldrar likväl som förskolor fick lämna in anbud. Då kan vi börja tala om arbetslinje. En hel sektor inom barnomsorgens område är idag helt osynliggjord – föräldrarnas egen insats.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_718633.svd#articlecomments
På SvDs Brännpunkt diskuteras föräldraansvar. Läs om Haro och vår kamp för att få mer tid för barnen!

Det skrivs och tycks mycket om vårdnadsbidraget just nu. Här kritik för det urvattnade förslag som nu föreligger: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=146763

Borgström och Sahlin tar kamp mot vad de ser som regeringens jämställdhetsorättvisor. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=723810

Haro har tagit strid för en barnvänlig jämställdhet i över 25 år. Vi har inte sett röken av stöd från socialdemokraterna, för kvinnors val och för föräldrars önskan att ta omsorg om sina barn. De talar hånfullt om oss hemmaföräldrar som en rest från 50-talet. I takt med att de har byggt ut föräldraförsäkringen och förskolan har de gjort det mer och mer omöjligt för familjer att leva på en lön. Förskolan har därmed blivit ett tvång för att få del av samhällets stöd för barnens omsorg.Usel familjeekonomi är ofta ett värre problem än enskilda kvinnolöner. I Haro vill vi att hemmaförälderns arbete ska värderas ekonomiskt av samhället. Det skulle förbättra familjeekonomier och det skulle göra den hemmavarande föräldern mindre ekonomiskt beroende av sin medförälder. Ensamstående föräldrar skulle mycket väl kunna få extra stöd för att också ha möjligheten att vara hemma med sitt barn. Även det är en politisk viljeakt.Det finns gott om välavlönade kvinnor i samhället, och det finns hemmapappor som inte tjänar ett öre. Problemet är inte per automatik könsbundet. Men eftersom det är flest kvinnor som väljer att förvärvsarbeta i mindre utsträckning, eller inte alls, medan barnen är små, så är detta en viktig jämställdhetsfråga. Även beträffande jämställdhet mellan kvinnor. Här är vi inte i närheten av någon rättvisa när man talar om lika lön för lika arbete. I den kvinnodominerade förskolan har alla åtminstone lön. Mycket tyder på att de båda arbetsinsatserna är likvärdiga, då hemmaföräldrars barn inte på något sätt utvecklas sämre än de barn som går i förskolan.Det uppdrag som ligger i samhällets intresse är att små barn lotsas till skolåldern på ett förtjänstfullt sätt. Vem gör det bäst - föräldrar eller förskolan? Härom tvistar de lärde. De senaste stora studier som gjorts på området visar på fördel för hemmaföräldrar. Men endast förskolan tilldelas medel att utföra uppdraget. Det är en jämställdhetskatastrof av stora mått. Massor av kompetenta kvinnor och män som i kraft av sitt föräldraskap borde tas till vara i den viktiga uppgiften, att ge barn en trygg och bra start i livet, tas inte till vara. De som försöker står helt utan ersättning för sin insats.Familjeekonomin är en viktig fråga för kvinnor, antingen hon är den som är hemma mer eller den som jobbar utanför hemmet för att försörja familjen ekonomiskt. Barnens bästa kommer först. Är det föräldrarna eller staten som ska bestämma vad som är barnens bästa? Borgström och Sahlin talar som om de förde alla kvinnors talan. När ska vi som i deras vision är helt marginaliserade få komma till tals?

Karin Yngman, Ledamot av Haros riksstyrelse

Arbetslinjen

2007-12-09T14:57:00.000Z

http://sydsvenskan.se/opinion/kortsagt/article285303.ece
Hur kan en liberal opinionsbildare underlåta att se att inom familjepolitiken råder inga som helst liberala, marknadsmässiga lagar. Den är genomsocialiserad! Tänk om de som gav omsorg och fostran åt barn faktiskt konkurrerade på lika villkor: staten, som vill få nya, välfungerande och välutbildade medborgare till produktionen, fick betala för detta, och föräldrar likväl som förskolor fick lämna in anbud. Då kan vi börja tala om arbetslinje. En hel sektor inom barnomsorgens område är idag helt osynliggjord – föräldrarnas egen insats.

Karin Yngman

Förtryck av moderligheten

2007-12-08T12:36:00.000Z

PJ Anders Linder har alldeles rätt. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_669597.svd Det är ett måste att bryta konformismen på familjepolitikens område i Sverige, om det så bara är med den försiktiga start som vårdnadsbidraget utgör. Det är ynkligt att en borgerlig regering inte kunde åstadkomma bättre än så här, men ändå är vi hemmaföräldrar (eller vi som önskar att vi kunde vara hemmaföräldrar) glada för den begynnande islossningen. Med en försiktig början finns det något att sträva vidare med; något att förbättra.

Var finner man den liberala kampen hos Alliansen? Jo, hos Kristdemokraterna! Det är nästan ironiskt. Var finner man fördelningspolitiska ambitioner överhuvudtaget bland partierna? Hos Kristdemokraterna. De är i dagsläget det enda parti som uttryckligen vill rätta till Sveriges största löneskillnad; den mellan att ge omsorg till barn på förskolan kontra den att ge omsorg till barn i barnets hem. Alla partier borde ta sig en ideologisk funderare när det kommer till föräldraskap och barn. Vi lever som under en mörk medeltid, med ett förtryck av moderligheten som är så skrämmande att det ger kalla kårar. Förädraskapet ska klaras av under barnets första levnadsår, sedan ska staten ta över. Det var inte mycket att dela på för mamma och pappa. De flesta vet att pappas tid kommer mer och mer ju större barnet blir, men den dikussionen hinner aldrig börja, för delat föräldraskap hinner aldrig längre än till barnets ettårsdag.

Karin Yngman

Grattis Vellinge till vårdnadsbidraget!

2007-12-06T20:48:00.000Z

Motståndarna pratar på som om hemmaföräldrar var utomjordingar som kommunfullmäktige ska besluta om om de ska få komma till jorden eller om de ska tillhöra en annan värld. I Haro kan vi informera om att hemmaföräldrarna redan finns, både på jorden och i Sverige! Men i Sverige är de ekonomiskt diskriminerade. Tusentals familjer kommer att få en lite lättare vardag med vårdnadsbidraget, som är för lågt men som ändå är mer än 0 kronor. Vi välkomnar fler in i hemmaföräldrarnas skara, nu när vårdnadsbidraget gör att några fler kan förverkliga drömmen om mer tid för barnen. Fler barn kan få en lugnare start i livet.

Karin Yngman

Så fortsätter attacken...

2007-12-02T17:06:00.000Z

Så fortsätter attacken på summan 3000 kr i jämställdhetens namn (se aftonbladets ledare). De 3000 kr som kommer göra det möjligt för föräldrarna att se till sina barns bästa, sitt barns individuella behov och förhindra att de som inte mognat färdigt och inte är redo att starta förskolan kan få lite mer tid hemma. För en del kanske det handlar om ett halvår och för andra hela vägen upp till tre.

Ingen TVINGAR någon att använda vårdnadsbidraget, har vi helt tappat tron på föräldrars förmåga att tänka själv? (Nyamko har tydligen inte gjort det) Om man ser vårdnadsbidraget som ett hot mot jämställdheten i en parrelation använd det inte. Kör på jämställdhetsbonusen.
Nyamko har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om att ingen ska styra eller bestämma hur andra ska leva. Det är väl sann jämställdhet.

Ett mycket bättre namn på vårdnadsbidraget hade varit Barntidspeng.

Vänligen
Therese Murphy
ordförande
Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap

Haro

2007-11-29T08:13:00.000Z

Angående Gert Ljungqvist insändare i Ystads Allehanda:

I Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, är vi nöjda med vårdnadsbidraget som ett första steg mot större rättvisa. Det är ett försiktigt erkännande av framför allt kvinnors värdeskapande arbete. Men först och främst kan det ge de minsta barnen en lugnare start i livet. Det är beklagligt att vårdnadsbidraget inte blir verklighet för alla som önskar, men vi får inledningsvis vara glada för detta lilla steg som regeringen kunnat ta, tack vare ideellt engagemang bland föräldrar i hela landet och Kristdemokraterna, som hållit fast vid en borgerlig valfrihetsprofil.

Karin Yngman, Haro

Spolar vi vårdnadsbidraget är det barnen som hamnar i avloppet

2007-11-21T21:33:00.000Z

Svar till http://sydsvenskan.se/opinion/kortsagt/article281433.ece

Föräldrar med små barn skall förvärvsarbeta i Sverige. Det har politiker bestämt. Då spelar det ingen roll att barnpsykologer varnar för psykisk ohälsa. Den höjda infektionsrisken för 1-3 åringar väljer vi också bortse ifrån, samt alla större vetenskapliga undersökningar som pekar åt annat håll. Barn får koncentrationssvårigheter. Barn får beteendeproblem. Barn får magsår. Och som vanligt när kejsaren är naken, så pratar vuxna bara om ”arbetslinjen” och ”kvinnofälla” i stället. Finns det någon som vill lyssna till vad barnen önskar? Kan vi inte prata om ”familjelinjen” och ”tidsfällan”? Spolar vi förslag som faktisk ger mer tid med barnen, mer tid till föräldraanknytning - ja då är det samtidigt barnen som fastnar i avloppet.

Socialdemokratin och vårdnadsbidraget

2007-11-12T19:59:00.000Z

Från socialdemokratiskt håll förs just nu en kampanj mot vårdnadsbidraget. Men deras argumentation är svagt underbyggd. Låt oss titta på den.

De säger att vårdnadsbidraget bara spär på hushållskassan för de rika. Det är inte sant. Det är ytterst få familjer i Sverige förunnat att bli rika på en enda inkomst. Betydligt fler familjer lever i en påtvingad fattigdom därför att föräldrarna valt att följa sin övertygelse att själva ta omsorg om sina barn. Jag känner personligen åtskilliga sådana familjer. För dem är tre tusen kronor i månaden ett mycket välkommet tillskott i hushållskassan.

De säger att förskolan är bra för barnen. En så entydig slutsats går inte att dra utifrån forskningen om förskolan. Visst, många barn mår bra i förskolan, men inte alla. Barn är olika, precis som vuxna. Dessutom visar de senaste årens studier att inte ens de bästa förskolorna kan mäta sig i kvalitet med omsorgen från en engagerad hemmaförälder. De ofta påtalade kognitiva fördelarna är enligt en stor studie borta vid 12 års ålder. Det starkaste bidraget förskolan givit en del av dessa barn är ökade utåtagerande beteendeproblem. Var och en som följer debatten om skolan och om den ökade psykiska ohälsan hos unga inser att dessa forskningsresultat väl verkar överensstämma med verkligheten.

De säger att barn mår bättre i Sverige än i andra länder. Ja, fattas bara annat. Sverige har bland världens högsta och mest jämnt fördelade välfärd och lägst andel barn i fattigdom. Men i jämförelse med länder som Finland, Danmark, Norge, Ungern, Schweiz, Österrike, Belgien, Spanien, Wales och Skottland visar det sig att den psykiska ohälsan hos svenska barn och ungdomar försämras snabbare än i något av dessa länder. Svenska barn har det inte så bra som de borde i vårt materiella överflöd. Varför?

De säger att föräldrar idag vill vara självförsörjande och därmed inte ha något vårdnadsbidrag. Ja vore det så, vore det väl inget problem. Vårdnadsbidraget skulle då knappt utnyttjas av någon. Varför då bråka? Men nu är det inte så. 76% av LO-medlemmarna vill få ekonomiska möjligheter att vara hemma med sina barn till fyraårsåldern, enligt en Sifo-undersökning 2006. Även om många vill ut och jobba tidigt, så vill inte alla det. De som vill vara hemma är så många att de tvingat den borgerliga alliansen, mer eller mindre mot en del allianspartiers vilja, att införa möjligheten till ett vårdnadsbidrag. En del kvinnors livsdröm handlar om att ta full omsorg om de egna barnen från vaggan till myndig ålder. Därefter har dessa kvinnor unika erfarenheter att bidra med i arbetslivet, erfarenheter som är vanliga i goda familjer, men som arbetslivet ofta lider brist på: empati, etik, respekt och – kärlek.

De säger att vårdnadsbidraget sänker kvaliteten i barnomsorgen. Knappast. Varje familj som tar hem sitt barn från förskolan minskar kommunens kostnader med ca 70 000 kr/år. Eftersom Sverige inte ens idag är överförsörjt på arbetstillfällen kommer någon annan att vikariera på hemmaförälderns arbete och betala skatt. Därmed blir det pengar över som kan användas för att öka kvaliteten i förskolan, till gagn för både barn och personal.

När det gäller vårdnadsbidrag för barn som redan är hemma idag och får 0 kr i ersättning, så kan väl ingen socialdemokrat med hjärtat på rätta stället mena att de tänker försvara dagens brutala orättvisa, där dessa relativt fattiga hemmafamiljer i praktiken subventionerar materiellt välmående dubbelarbetande medelklassfamiljer med förskoleplacerade barn? Jag gissar att många socialdemokrater aldrig satt sig in i detta – den kanske största orättvisan i det svenska samhället idag.

Men i det osannolika fallet att varje förälder som är berättigad till vårdnadsbidrag och som idag är hemma med barnen skulle utnyttja detta, så behövs inte mer än att runt 20% av de föräldrar som idag nyttjar dagis tar hem barnen och får vårdnadsbidrag, för att helt finansiera ett vårdnadsbidrag till dagens hemmafamiljer och därmed undanröja det svenska samhällets kanske största orättvisa helt gratis.

Inte heller kan vårdnadsbidraget sägas vara ett bidrag. Det är ju snarare ett arvode för att utföra ett nödvändigt omsorgsarbete, ett arbete som någon måste utföra, ett arbete som – enligt de senaste årens forskning – utförs bäst av en engagerad hemmaförälder. Därmed bidrar vårdnadsbidraget till att mer samhällsnyttigt arbete utförs i Sverige – ja, det bidrar faktiskt till arbetslinjen.

De uteblivna pensionerna och den eventuellt uteblivna löneutvecklingen som socialdemokrater talar om, är ju inte vådnadsbidragets fel. Dessa problem kan snabbt korrigeras av regeringen genom ett beslut om att vårdnadsbidraget ska ge pensionspoäng och genom en bättre fungerande arbetsmarknad där dessutom omsorg av eget barn räknas som den merit det är.

Överhuvudtaget skulle socialdemokratin säkert kraftigt kunna förbättra vårdnadsbidraget genom att öka beloppet, ta bort treårsgränsen, införa det i samtliga kommuner, ge pensionspoäng och hitta en konstruktion som ger möjligheter för ensamstående föräldrar. Jag vågar påstå att ingen av alla de som arbetat för vårdnadsbidraget på gräsrotsnivå har något emot sådana förbättringar. Det enda socialdemokratin behöver göra är att ändra sin orimliga ståndpunkt. En säkrare valvinnare för 2010 års val kan knappast hittas.

Socialdemokrater påstår att integrationen skulle ta skada av vårdnadsbidraget. Detta trots att Sverige efter 30 år med förskola ännu har uppenbara integrationsproblem. Söker man i anknytningspsykologin så hittar man snabbt belägg för ett annat synsätt. Den viktigaste personliga resursen för att kunna klara integration och andra stora förändringar i livet är en s.k. trygg anknytning. I sin okunskap om detta har Sverige, i sina integrationssträvanden, försvårat för fungerande familjetraditioner från andra kulturer – precis de resurser med vilka dessa familjer skulle kunna ge sina barn en trygg anknytning och ett gott föräldrastöd under uppväxten. Anknytningspsykologin visar snarast på vikten av att bevara varje uns av varje familjs goda anknytningstraditioner, så att föräldrarnas vuxna erfarenheter av god mänsklig samvaro kommer deras barn till del. I detta avseende kan samhället aldrig ersätta hängivna föräldrar, oavsett härstamning.

Slutligen argumentet ”kvinnofällan”. Den enda ”fälla” som finns, oavsett prefix, är den som hindrar människor från att följa sin övertygelse i sina liv. Många människor i Sverige sitter fast i ”jobbfällor”. De skulle vilja vara hemma längre med sitt lilla barn, men antingen har de inte råd eller så tvivlar de på sitt föräldraskap till följd av statsmakternas bedövande förskole- och jämställdhetsretorik. Mot sin övertygelse lämnar de ettåringen på dagis och tröstar sig med materiell konsumtion genom de två lönerna. Men livssituationen stressar och det behövs kanske bara en eller två ytterligare stressfaktorer för till slut ge en stressrelaterad sjukdom – tyvärr alltför vanligt i Sverige idag.

Jonas Himmelstrand
Författare till ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige”
Styrelsemedlem i Haro, riksorganisation för valfrihet, jämställdhet och föräldrskap

Två svar

2007-11-12T13:02:00.000Z

Hej igen.
Såhär ser mina (tidgare idag) omnämnda debattinlägg ut:

Det är deprimerande att behöva läsa hur en annan kvinna uttalar sig om vad alla kvinnor vill, och hur hon dessutom och framförallt nedvärderar det som många (däribland jag) anser vara min viktigaste arbetsuppgift i livet, nämligen att ta hand om mina egna barn. Att vårdnadsbidraget skulle ta resurser från förskolan är ett absurt påstående, eftersom vilken räknekunnig person som helst kan se att det är precis tvärtom. Ett barn på förskola kostar många gånger mer i skattemedel än ett barn hemma. Något skatteintäktsbortfall lär det ju inte heller bli. Landet är inte precis nedlusat av lediga jobb, så nog finns det andra som kan ta hemmaförälderns plats och på så sätt få chansen att komma ut i arbetslivet, kanske efter en lång tids arbetslöshet. Ingen tvingar ju heller mammor (eller pappor) att vara hemma om de inte vill, eller hur, Margareta? Jag skulle nog vilja påstå att det är dina ståndpunkter som är förlegade. Vi ser idag en ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Har du aldrig tänkt tanken att detta skulle kunna bero på att alltför många barn alltför tidigt skiljs från sina föräldrar, till följd av en absurd familjepolitik? Anknytning torde knappast vara ett okänt begrepp för dig om du anser dig värna om familjens bästa… Eller hur ligger det till, Margareta? Massor av forskning finns på detta område, så det går utmärkt att uppdatera sig, om det nu är så att man saknar förmågan att intuitivt och med egen känsla sätta sig in i barns (och vuxnas) grundläggande behov. Vakna upp och se verkligheten! Det är dags att ge föräldrarna förtroendet att själva välja vad som är rätt för dem. Att hävda att staten fostrar barnen bättre än vad föräldrarna gör är en grov förolämpning, som (s) tragiskt nog håller fast vid, år ut och år in. Detta trots att 67% av LO:s medlemmar, enligt en statistisk undersökning utförd 2006, uttryckligen säger att de vill vara hemma med sina små barn i fyra år eller längre. När skall (s) börja lyssna mer till sina väljare än till sin svårt störda ideologiska överkucku Alva Myrdal i familjepolitiska frågor? Det kanske är dags nu, för följderna av att underminera familjerna är katastrofala. Därmed inte sagt att förskolan är ett dåligt alternativ för dem som väljer den, tvärtom. Personalen där kan uträtta mycket gott, bara den tilldelas resurser nog att göra det. Men förskolan skall kunna vara ett val, inte som nu, ett tvång för de flesta från det att barnet bara är drygt ett år ungt. Min kritik är inte en kritik mot förskolan, men däremot mot den politik och världsåskådning Margareta Rönngren står för. Tillbaka till 50-talet? Sådant trams. Såvida inte Margareta har uppfunnit en tidsmaskin så lär vi inte se röken av dåtiden mer. Däremot av en mycket svårhanterlig framtid, om vi inte ändrar kursen på den familjepolitiska skutan. Kärlek tar tid. Jag skriver ofta om det. Kärlek tar tid. Sug på den karamellen en stund, Margareta. Och försök sedan förklara för mig hur det skall gå till när kvinnor, som du menar, inte tvingas välja mellan arbete och barn. Märkligt. Vi tvingas lämna bort våra små barn, men detta skall då inte betraktas som ett tvång, utan som samhällets omsorg om oss? Mycket märkligt. Och mycket olyckligt. Mitt val är enkelt, om jag nu får välja. Barnen först, alltid.

Ja, det var svaret till Margareta Rönngren, det. Och här kommer svaret till Lena Hallengren...

Bästa, Lena Hallengren. Vad kan jag säga? I sann Myrdalsk anda vidhåller du att förskolan på alla sätt och vis är utomordentligt kompetent och givande - medan svenska föräldrar inte är det. Staten är bättre på att fostra barn än familjerna, menar du. 'Se varje barn'. Snälla, Lena, det motsäger ju sig självt! Förskolan är inte i första hand till för att se barnen utan för att förvara dem under den tid föräldrar förvärvsarbetar! Samt för att fostra dem i önskvärd anda, så att de kan anpassas till ett samhällssystem (vårt) i vilket människor mår fruktansvärt dåligt. Bättre resultat i skolan? Ja, där fortsätter ju formandet och anpassandet av dem. Prestera mera, så att vi accepterar dig, lilla vän.
Det kan väl knappast komma som en nyhet för dig, Lena, att alltfler barn och unga mår dåligt i dagens Sverige? Men att detta skulle kunna bero på bristande anknytning till föräldrarna och att de alltför tidigt blivit bortlämnade tycks inte ens falla dig in. Trots att det finns massor av forskning idag om barns grundläggande behov - till för sådana som du, vuxna människor som av någon anledning uppenbart inte med hjälp av sin egen känsla och intuition kan uppfatta dessa behov.
Naturligtvis kan barn trivas på dagis, förhoppningsvis gör de det. Förskolorna kan ha duktig och engagerad personal och bedriva en bra verksamhet, förutsatt att de tilldelas resurser nog att kunna göra det. Men att förskolan skulle kunna ersätta föräldrarna, vilket ju ändå är din grundläggande idé, är en tragisk masspsykos i dagens samhälle. Skapad av människor som definitivt inte förstår barns (och vuxnas) djupare instinkter och behov.
Jag har ett boktips till dig, Lena, och till alla som läser detta. "Att följa sitt hjärta - i jantelagens Sverige" av Jonas Himmelstrand. Vakna ur drömmen och läs den!

Viktoria

12 november

2007-11-12T10:23:00.000Z

Det är måndag förmiddag. Vi har varit ute en stund, matat hönsen, tittat på allt det vackra, frostiga. Bara en sådan sak som att det fortfarande finns rosor i trädgården, ljuvligt rosa och nu med små gnistrande fjäll av frost! Och så har jag gått igenom dagens mail. Flera av dem innehöll länkar med tips på publicerade familjepolitiska inlägg att bemöta. Häromdagen svarade jag Lena Hallengren, idag en Margareta i Norrbotten. De poppar upp som svampar ur jorden för tillfället, alla dessa påståenden om förskolans överlägsenhet i förhållande till föräldrarna. Så sorgligt, så absurt, tycker jag. För är det någonting Sverige behöver idag, så är det väl engagerade föräldrar som tar sig tiden och utrymmet att prioritera sina barn framför allt? Hur mycket svårare skall situationen i samhället bli, hur mycket sämre skall människor behöva må, innan vi tar barns grundläggande behov (och faktiskt rättigheter) på allvar? Jag säger som jag alltid gör: Kärlek tar tid. Det kan inte nog upprepas. Kärlek tar tid. Och den tiden måste ges till familjerna, och användas av dem. Och här är det inte fråga om någon så kallad "kvalitetstid", för något sådant existerar inte. Kvalitet är kvantitet vad tid beträffar. Tid är just tid. Tid att göra saker tillsammans, men också - och det är outsägligt viktigt - tid att bara vara! Ja, just det, tid att bara vara. Tid att lyssna, tid att känna in, tid att leva. På riktigt.
Med många hälsningar från Viktoria

2007-11-09T19:25:00.000Z

Lena Hallengren skriver i Gotländska (9/11-07) hur olyckligt det är att den Borgerliga regeringen jämför vårdnadsbidraget med förskolan istället för med föräldraförsäkringen. Hon beskriver förskolans förträfflighet med stor inlevelse, och det gör hon rätt i. Svenska förskolan har ofta hög kvalité och en bra pedagogisk grund. Hon skriver att förskolan är ” Något som inte kan jämföras med avdragsgilla barnflickor eller vårdnadsbidrag”
Vänta lite… vad menar hon med vårdnadsbidrag? Föräldrar, eller hur?! Vad hon säger är att förskolan tar bättre hand om barnen än vad föräldrarna kan göra. Jag är rätt säker på att Sverige är ett av de få länder där en framstående politiker kan förolämpa föräldrar så här utan att lynchas offentligt.
Sedan skriver Lena ” Ju mer ansvar och förväntningar vi lägger på förskolan desto viktigare blir det att rätten till förskola är lika för alla. Det måste en socialdemokratisk skolplattform slå fast!” Vad hon egentligen säger är inte rätten till förskola utan tvånget till förskola. Socialdemokraterna sticker inte under stol med att de inte vill att föräldrarna ska få ha någon valmöjlighet vad gäller barnomsorg.

Men Socialdemokraterna är inte ensamma om att förolämpa föräldrar på detta sätt. Lärarförbundet skriver så här ” Om förskolan framstår som trygg, rolig och lärorik för alla barn från ett års ålder och lärarna uppfattas som kompetenta, kvalitetsmedvetna och utvecklingsinriktade kommer de allra flesta föräldrar välja att ha sina barn i förskolan. Bara på detta sätt kan vi motarbeta uppfattningen att "vem som helst kan passa barn" eller att det skulle råda en motsättning mellan familj och förskola. Förskolan ska vara det mest attraktiva alternativet!”
Vem som helst… alltså föräldrarna. Jag blir förstummad av deras fräckhet. Här beskrivs tydligt hur man har lyckats så bra i Sverige med att ta över barnens fostran i förskolor, föräldrarna har helt enkelt övertygats om att förskolan gör ett bättre jobb. Så länge förskolan är det mest attraktiva alternativet råder ingen motsättning mellan familj och förskola. Igen, jag vet inte ens hur man kan bemöta denna arrogans.

Jag får en känsla av att man är rädd för att föräldrarna ska tro att de kan.

Min femåring som har varit hemma med mig, förutom de där fjuttiga 15 timmarna som Lena så förringar kan räkna till 100, plussa enkla tal och har börjad ljuda ihop bokstäver. Han sa precis; ”Faktum är att vi faktiskt har juice hemma”. Jag kanske inte har rätt att vara stolt över det, jag vet inte, kanske har hans jämnåriga börjat med division på förskolan.
Jag är glad och tacksam att förskolan finns för de som vill använda sig av den, och att den har gjort att kvinnor är fria att välja, men sluta underminera föräldrarnas kompetens, och låt dem som vill, själva ta ansvaret för vården av sina barn! Hur svårt kan det vara?

Jannice Jansson
Stolt hemmamamma

Låt barnen få vara barn lite längre

2007-10-25T12:30:00.000Z

Vårat samhälle är ett högpresterande samhälle. Allt större krav ställs på oss som individer, detta har resulterat i utanförskap på många nivåer i samhället.
BO´s rapport; http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=376303 angående barns utsatthet i vardagen gällande brott och otrygghet vittnar inte minst om den kamp vi alla hetsats in i för att hinna uppfylla alla krav som ställs på oss.
Vi vuxna lämnar barnen på institution från det att de i bästa fall kan gå för att själva hinna jobba heltid som de solidariska samhällsmedborgare vi förväntas vara. Barnen förväntas prestera allt mer och tidigare. Redan vid sex års ålder förväntas de vara i stort sätt skolbarn, och nu talar man om att de kanske kan läsa redan på dagis. Jag frågar mig dock var barndomen tagit vägen. Leken som skapar gemenskap och solidaritet, utvecklar samvetet och lär oss lösa konflikter. Vi vuxna förväntas vara med i teambuilding och leka fram relationer, konfliktlösning mm på våra jobb. Barnen förväntas inhämta kunskap så tidigt som möjligt.
Hur kan vi vuxna förvänta oss att barnen ska lära sig livet om de inte får vara delaktiga i våra liv? Genom att institutionalisera och organisera barnens fritid skalar vi bort leken och tid att bara vara människa. Är det sedan så konstigt att de slår bakut. Se på "möss och människor" hur samhället ter sig i fiktionen då barnen lämnades att själva utforma världen.
BO´s rapport borde ge alla föräldrar en tankeställare. Kan vi gå ner till 75% arbetstid för barnens skull. Vågar vi stå upp för vår rätt att vara föräldrar eller är det viktigare att vara en god arbetare och inkomsttörstig samhällsmedborgare.

Skriven av Anna Fredriksson, Haro

En mänsklig rättighet

2007-10-10T11:19:00.000Z

Helen Jaktlund, tack för din artikel i SVD. Det värmer att läsa om dessa föräldrars omtanke.

Orsaken till att barnen mår allt sämre är att barn och föräldrar har allt sämre förutsättningar att närma sig varandra.

Lösningen är inte att satsa ännu fler vårdinrättningar och resurser till samhället som plockar upp alla som skadas till dyra kostnader och ännu mindre möjligheter för föräldrar att ägna sig åt förebyggande arbete. Det är visserligen viktigt att ta hand om dem som skadas, men det löser inte orsakerna bakom skadorna. De förebyggande åtgärderna ligger hos föräldrarna. Relationen mellan barnen och deras föräldrar kan inte ersättas som samhällets grundläggande enhet. Den är en mänsklig rättighet.